Jag vill så gärna skriva ut massa fina saker här på min skit-blogg.
Men vet ni vad?
Min positiva sida visar jag hellre min omgivning.
Det är min negativa sida som jag (oftast) håller för mig själv.
Det är därför jag bara skriver ledsna och arga inlägg
För att omgivningen ska slippa se mig sån
För jag ska tydligen vara den som alltid ler och skrattar
Gör jag inte det, då är det nått som är fel.
Jag har funderat ganska mycket på senaste tiden på saker som har värde
Människor som har värde
Nu när jag är klassad vuxen så ska man tydligen byta syn på livet och omgivningen, det är menat så
Mina gamla vänner tynar bort och vänder ryggen om
Hur mycket är dom värda?
Varför orkar vi inte kämpa?
Vi har väl båda insett att vi gått skilda vägar
Jag tycker det är trist.
Jag tycker det är skönt som fan.
På olika vis liksom.
Killen som du tänker på
Dagar
Nätter
Tänker han lika mycket på dig?
Vågar jag fråga?
Självfallet inte
Då bryter jag ju min image
Men tänk om han gillar det?
Tänk om han inte gör det?
Varför måste man tänka?
Varför kan man inte bara göra?
Det är designat så.
Just nu trivs jag
Men det gjorde jag inte för 4 timmar sen
Då kunde allt dra åt helvete
Men det är allvar nu tydligen
Vi ska ge det en sista chans
Sen flyr jag troligtvis
Är hon värd det?
Hur många chanser ska man få?
:)
Jag kan också vara glad, sådeså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar