Stay with me
Someone here could be an enemy
Watch your back
Don't you see
One of us could be the enemy
Livet?
Får en känsla ibland att jag borde vara långt härifrån, jag hör inte alls hemma här.
Var det meningen?
Jag älskar er men det gör ont att förstå hur lätt det gör det.
Som en vindpust viftar du bort det.
Det spelar ingen roll om hon smyger upp på nätterna och försöker vara rätt, ingen förstår henne ändå.
Som texten ovanför bilden lyder, är inte alla varandras fiender?
Alltid finns det något nån annan har som du vill ha.
Alltid finns det något nån annan gör som du vill göra.
Jag blir avundsjuk på massvis med saker, ena stunden gör det ont i hjärtat på mig när jag ser en american collage film och deras hus. Där vill jag växa upp och bo.
Småsaker som ingen annan än jag vill ha.
Som tex ett speciellt ljus som faller ner på ett bord som står intryckt i ett hörn bland böcker man köper men aldrig läser.
Där kan jag vilja gömma mig.
Bara knacka på och säga : här är jag.
Eller en dramafilm om älskaren som inte fick rida i bergen med den hennes hjärta skrek efter.
Vid den stenen där hennes fot trampade vill jag sitta och kolla ut.
Eller vid det bordet hon satt och blickade ut över landskapet och sedan lyfte upp telefonen och fick veta att hennes son hade dött..där vill jag sitta. Men under helt andra omständigheter. dricka te och läsa om skördetröskorna som gick sönder under en brutal sekt.
Eller när jag lyssnar på Blue Foundation.
Då vill jag bo i ett stort hus vid en sjö där det alltid är mulet och regnar.
Vill spela piano och dricka vin hela dagarna och kolla på filmer som aldrig gör att munnen ler.
Vill ha en mystisk person i mitt liv som jag aldrig pratar med utan bara genom en blick ska kunna förutspå vad den andra vill. Sen ha sex i dom röda sidenlakanen som jag sedan bäddar kliniskt efteråt
När jag rör vid havren som växer på ängarna med fingertopparna vill jag vara där killen lyfte upp halmbalar på hö-loftet i stallet, vill vara där och klappa,lukta,känna hästarna.
Och när han sedan går ut och kollar ut över ängarna och ser gryningen spricka upp över himmelen, då vill jag sitta på lådan utanför ladan och andas.
När jag kollar på dokumentär serier om England vill jag hoppa in och köpa en lägenhet som jag bara sover i. Gå ut i en gul klänning och lockigt utsläppt hår och ta med mig min korg och gå till frukt och grönsaks marknaden, köpa det jag vill ha, ta min sliskiga drama bok och sätta mig i en park och gråta i takt med att killen i boken sårar sin fru genom att ligga med en annan kvinna.
Kanske känner jag igen mig just då?
När jag har fixat iordning mig och ska på fest vill jag köpa en lägenhet som blickar ut över hela staden och alltid gå omkring i högklackat. Dricka vin varje dag och skita i vilka som finns i mitt liv, så länge jag har mig själv.
Ligga med killar som inte betyder ett piss.
Sitta vid gryningen och blicka ut över nått som människorna aldrig kommer förstå inte alltid kommer finnas där.
blunda och ta ett bloss av min cigarett.
Förstår om många blir förvirrade av mina texter men jag skriver precis det som jag tänker.
Nu borde jag skriva nått uppmuntrande så ingen tror att jag helt håller på att sjunka ner i botten men vet ni vad? jag vill inte. Låt mig få känna såhär.
det är jag.
fråga mig inte om detta för jag kommer inte kunna förklara.
Det här finns i mitt huvud och detta var ett bittert försök att släppa ut vad jag alltid har som gör ont i mitt hjärta när jag tänker på det.
Det som skrämmer mig är att jag vet inte vart jag är om 10 år.
Vill jag veta?
Det var bland det vackraste och sorgligaste och finaste jag läst! Hur ska man veta vad som finns inuti en annan människa, när man knappt vet vad som finns i sig själv? Tankar och drömmar om ett annat liv någon annanstans,som någon annan eller som den man är egentligen... /mamma
SvaraRadera